Värmande hjärtan och händer: Kvinnor i Uttarakhand stickar mössor för barn i Chicago

Illinois USA, december 2015
De bittert kalla vintrarna i Chicago har varit lite varmare för studenter på Waldo Middle School i Aurora, IL. Varje dag går många barn en lång väg till och från skolan i isande kylan utan varma kläder. För att ge en hållbar lösning på detta problem fick kvinnliga hantverkare från Uttarakhand möjligheten att använda sina kunskaper som de har lärt sig från vårt egna Amrita University Ammachi Labs. De arbetar nu på att sticka ulliga hattar och vantar för de fattiga amerikanska barnen.
Projektledaren Karen Sneha Moawad på Amrita Center for International Program, förklarade att när de frågade Waldo Middle School om vad de behöver förväntade de sig att få höra "datorer, pennor, papper och böcker." I stället för det sa rektorn att vad dessa barn verkligen behövde var mössor och vantar för promenad till skolan.
För många av dem som drabbades av de förödande översvämningarna i Uttarakhand bestod återuppbyggnaden av mycket mer än plocka upp bitarna av sina gamla liv igen. Många var tvungen att börja om från början, och att hitta nya anställningsformer. När Ammachi Labs reste till Uttarakhand för att erbjuda kompetensutveckling,överraskades teamet av kvinnors potential i regionen. Många kvinnor utmärkte sig i produktdesign och var kreativa tänkare som utforskade möjligheterna till olika produkter baserade på lokala material. Nyligen blev kvinnorna involverade i stickandet av yllesockor och hattar av hög kvalitet. De hittade även grossister att köpa ull från den utvecklade produkten och kunde säkra en del internationella beställningar.
När kvinnorna i Uttarakhand hörde talas om barnen i Chicago sympatiserade de. De förstod kylan i de hårda vintrarna och var glad över att kunna göra varma kläder åt barnen. De agerade snabbt för att sätta sina nya kunskaper på prov och stickade 900 hattar som togs emot och distribueras av våra volontärer i Chicago.
Br. Shantamrita Chaitanya, en av Ammas ledande lärjungar var kontaktperson för projektet i Illinois och ser det här projektet som en berättelse om hopp. Han säger att “dessa barn behöver känna att det finns hopp i världen idag. Jag tror att detta projekt uppfyller människors materiella, andliga och känslomässiga behov samtidigt som det ger barnen en känsla av hopp för framtiden”.
Genom att förena två missgynnade grupper, har livet blivit lite varmare för alla inblandade.




